Sommarens finaste solnedgång. Himlen och havet blev ett: En enda lila, om vartannat svävande och flytande, substans. Skogsbrynets vass glänste som guld och speglade sig i det stilla havet. En vy som den sliskigaste poesi, men så otroligt vacker. Förstås var det enda gången i sommar som jag inte haft kameran med mig. Men jag tog in allt ändå. Naturen ger mig energi. En storslagen solnedgång ger samtidigt både styrka och lugn. Och kanske ger det snäppet mer av båda delarna när smattrandet från kameran utelämnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar