Det slog mig när jag än en gång satt och iakttog A's och afganernas volleybollspel, att även om jag aldrig tog emot min studieplats vid Umeå universitet, så studerar jag kulturanalys på hög nivå. Det är livet som lär en bäst. Runt ett vardagsrumsbord hittade jag tre av de vänligaste personerna jag mött i Jeppis, alla afganer. Förutom deras goda hjärtan, så är det språken som gör att jag tycker om att dricka te med afganerna, för det är sällan som A pratar kurdiska med dem, trots att språken är besläktade. Engelska är så mycket lättare att förstå. Och på ren svenska får jag lära mig att man i Afganistan pratar åtta-nio olika språk samt att man i den torra södra delen av landet dricker grönt te, men i det bördiga norr föredrar man svart.
Jag kom mig igenom Paulo Coelhos Alkemisten en andra gång, första gången var väl för fem år sen. Den har redan sålt i 65 miljoner exemplar och översatts till 67 språk sen den kom ut år 1988 (enligt Wikipedia), men alla som ännu inte har läst den borde ta en titt på den. Den är kort och lättläst, men också djup och vacker. Det är ändå upp till var och ens personliga kapacitet hur mycket man tar till sig. Häxan från Portobello läste jag ifjol och som nästa på tur står Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät. Coelho är mästerlig. Just nu är det dock det mera poetiska verket Profeten, från 1923, av libanesiske Khalil Gibran som jag har tänkt ta mig igenom. Även den med imponerade siffror: översatt till över 40 olika språk och såld i över 100 miljoner exemplar.
Men allt detta kan inte lära mig arabiska...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar