Elevator

Efter att tidigare ha reflekterat över trappor så har utvecklingen nu gått framåt och mina tankar stannar vid hissar.

          Hissar är ett intressant fenomen ur social synvinkel. Det är alltid intressant att iaktta hur människor beter sig i olika situationer. Man kan analysera dem och låtsas att man är kunnig inom psykologin. Caféer är ju allmänt kända platser där man kan betrakta folk. Efter x antal tråkiga krogkvällar UTAN min bff, sittandes bredvid A, så har jag hunnit granska en hel del partyfolk också. Bara för skojs skull. Kläder säger mycket, men jag tycker nästan det är roligare att utgå från folks skor. Förr när jag och en av mina vänner shoppade och blev trötta i fötterna, brukade vi sätta oss ner och gissa vad folk som gick förbi hade för yrke. Jag är medveten om att det är ytligt att utgående från utsidan bedöma människor, men det är inget desto mera seriöst.

          Tillbaka till hissarna. Man tänker inte på det när man åker hiss tillsammans med nån man känner eller med sig själv, men när man är ensam i en hiss tillsammans med nån annan blir stämningen en helt annan. Idag när jag var på väg in i A's höghus höll jag upp dörren åt en typ som såg ut att vara ungefär i min ålder. Jag ställde mig och väntade på hissen och det gjorde han också. Jag tryckte sen på fjärde våningens knapp och han på femte, men han steg ut ur hissen på samma våning som mig och tog trapporna den sista biten. Åker man hiss med nån okänd, så är den oskrivna regeln att man stirrar in i väggen, alternativt golvet eller taket. Speciellt i Finland där man är vana att sprida ut sig sexton personer på en kvadratkilometer.

          Jag tänkte för mig själv i hissen att det var skönt att bara åka fyra våningar. Tänk om jag regelbundet skulle vara tvungen att åka tjugosju våningar med främligar. Då kan tilläggas att A's hiss är av liten och skramlande sort och man ryms max tre personer om man tränger ihop sig lite. Om man skulle åka tjugosju våningar skulle man därför känna sig tvungen att starta en diskussion med den medåkande främlingen. I en hiss känns en sån pratstund aningen onaturlig. Det skulle antagligen bli en sån där typisk väderkonversation: "Oj vad det snöar där ute, jag som trodde det höll på att bli vår." "Ja, men till helgen har de lovat varmare igen." Givande.

          Men man vet ju inte, hissfärder kan ju bjuda på intressanta människomöten. Man kanske träffar nån som kan berätta vilka öar i Västindien som är värda att besöka eller vilken inredningsbutik i Stockholm som man inte får missa. Man vet aldrig. Det är det som är så intressant med livet. Och med människor. Och sånt kan man inte läsa genom att kolla på nåns skor. Om man är smått galen finns det en massa olika saker man kan göra i en hiss. Lite som practical jokes. Man kan plötsligt ställa medresenären jobbiga frågor eller göra irriterande ljud. En kreativ person skulle kunna driva den andra personen till vansinne före våning tjugosju. Men man skulle också själv bli stämplad som vansinnig.

          Much ado about nothing. Tänk att det kan vara så intimt att åka hiss.